Lucidor dikt

Lars Johanson (Lucidors) visor.
En rekonstruktion med samtida melodier

Bakgrund
Lars Johanson Lucidors ( 1638-1674 ) visor är tänka att sjungas - men hur lät det när han själv framförde dem på 1660-talet?

Svaret kan med allra största sannolikhet aldrig bli annat än en hypotes, eftersom ingen musik till hans visor finns nedtecknad eller bevarad i original från denna tid, förutom de tre psalmerna ”Herre Gud, för tigh jag klagar”, ”O, syndig man” , och ”O, Ewighet, Dijn längd mig fast förskräkker”. Dessa trycktes i 1697-års koralpsalmbok, utgiven av Harald Vallerius.

Möjligheten att ett manuskript med hans melodier nedtecknade skulle återfinnas måste betecknas som noll. Det var mycket ovanligt att man kostade på någonting sådant under 1600-talet, en av de få vissam-lingarna vi har bevarade är ”Odae sveticae” av Samuel Columbus och Gustaf Duben , som gavs ut 1674. När Johan Andersin lät trycka Lucidors visor i ”Helikons blomster ” 1689 så fanns det alltså inte med några melodier. Det vanliga var ju annars också att man angav en timbre ( en titel som hänvisade till en annan, ofta känd melodi ),sådana finns på några ställen hos Lucidor, bl.a i de andliga visorna.

Har han då skrivit melodier själv, eller har han lånat dem? Detta är en autencitetsfråga som har förändrats i betydelse sedan 1800-talet, då upphovsmannen började dyrkas som geni. Går man till ordet komponera, så härleds det ju ur componere som betyder sammanställa. Man lånade alltså ofta melodier, som man gjorde till sina egna, antingen i direkt form, eller i starkt bearbetade versioner. Traditionen är speciellt tydlig när det gäller visor och psalmer, men också klassiska komponister använde sig av denna teknik, ända fram till slutet av 1700-talet. G.F. Händel och C.M.Bellman är båda exempel på detta i olika genrer. Vi har en nedteckning om att Lucidor har komponerat, skriven av den ovan nämnde poeten Samuel Columbus:

Jag vill nu tala om en svensk Diogenes, som jag har känt, det var Lucidor eller Lasse Johanson. Han gick på gatan och sjöng. Då bad jag honom, att han icke skulle sjunga. Han frågade : varför icke? Därför - så var mitt svar - att det icke är tjänligt. Då frågade han mig, om icke vädret eller luften var allmän och alltså var och en hade fritt till att bruka henne, vare sig i sång, spel eller tal. Så vore och tungan hans egen, och visan, den han sjöng hade han själv komponerat.

Hur lät den där sången som Lucidor sjöng? Och när han inte gick på gatan och sjöng, utan framförde sångerna inför publik, med vilket instrument beledsagade han sig då? Om hans ens spelade något instrument.
Vi vet inte.

Detta faktum framstår som något oerhört. Jag har inte kunnat lämna detta sedan jag för tio-femton år sedan insåg att så var fallet. Många poeter och diktare, bl.a Erik Axel Karlfeldt, Evert Taube, Nils Ferlin och Cornelis Vreeswijk har ju varit stora beundrare av Lucidor. Karlfeldt har till och med skrivit en hel bok om Lucidor ( ”Skalden Lucidor”), som är starkt besjälad. Författaren Torbjörn Säfve har flera böcker om Lucidor.
Men Lucidors visor har man inte kunnat sjunga.

Utifrån det perspektivet kan det tyckas underligt att man inte tidigare försökt ge tillbaka visorna sina gamla melodier. En av förklaringarna kan vara, som ovan antytts, att det visat sig betydligt svårare att finna nedtecknad musik från 1600-talet än från t.ex 1700-talet. Källorna är få.År 2000 började jag på allvar att planlägga ett arbete för att återskapa Lucidors visor från mitten av 1600-talet, med melodier från rätt tid. Jag hade då bakom mig ett samarbete med musikvetaren James Massengale, vår kanske främste kännare av musiken till C.M.Bellmans visor. Med hans hjälp gjorde jag en föreställning med Bellmans okända ungdoms-sånger, som sedermera också blev en CD ”Upptåger” från ungdomsåren (Proprius PRCD 9161).

Under arbetet med mina olika Bellmansprogram (bl.a vid rekonstruktionen av Bellmans ungdomsinstrument citrinchen,som byggaren Lars Jönsson, Dalarö gjorde en replik på) dök så Olof von Dalins namn upp allt oftare. James Massengale hade vid besök på bl.a Krageholms och Engsö slott lyckats finna melodier till ett tjugotal av Dalins visor. Detta utmynnade i ett program ”Kom fria sinnen hit” 1998, och även detta en CD-skiva, med musiker som spelade på autentiska instrument från tidsperioden.

Det har tidigare gjorts försök att levandegöra Lucidors visor. De har genomgående byggt på nykompositioner i arkaiserande och delvis anakron stil. Detta är enligt mitt förmenande inte rätt väg att gå, risken finns att hela tidsatmosfären försvinner. Man måste istället göra just så som beskrivits ovan - man måste låna melodier från rätt tid, och ställa höga krav på melodiernas passform och innehållsliga affekter.

Rekonstruktion
1600-talets visor uppvisar inte någon tydlig åtskillnad mellan världsligt och andligt, ofta kunde man använda samma melodi både i kyrkan och på krogen.För att återfinna och rekonstruera sångerna måste man göra en inventering i melodier (visor och psalmer från 1600-talets början och mitt, och koncentrera sig kring tysk, dansk, svensk och i någon mån fransk musik.

Det stod tidigt klart för mig, efter samtal med några av vårt lands experter, att 1697 års koralpsalmbok vore den lämpligaste och viktigaste melodikällan vid ett rekonstruktionsarbete.

Svenska Vitterhetssamfundet gav 1997 ut en ny utgåva av Lucidors samlade verk, med professor Stina Hansson som redaktör. Hon är vår största kännare av Lucidors verk idag, och har under mitt arbete varit behjälplig vid olika frågeställningar.

Föregångaren till 1997-års utgåva, Fredrik Sandwalls två delar med Lucidors arbeten (1914-30) visade sig vara mycket viktig. Läser man kommentardelen till denna kunniga utgåva ges många ledtrådar till var melodierna kan återfinnas. Arbetet med melodiernas rekonstruktion har tagit sin början i denna, samt med den ovan nämnda antagan om melodiernas och musikens ursprung.

Detta har därifrån lett in i en kretsgång där sånger och psalmer av bland annat prästen Johann Rist, Wedel, Hamburg sammanträffat med den danske prästen Thomas Kingos psalmer i ”Aandelige Siunge-koors” två delar, utgiven i Köpenhamn 1674. Tillsammans med Samuel Columbus och Gustaf Dübens ”Odae sveticae” , också från 1674 - samma år som Lars Johanson möter sitt öde på källaren Fimmelstången, återfinns flera av dessa melodier i 1697 års psalmbok.

På detta sätt har jag nu lyckats återskapa ett femtontal sånger. De uppvisar en perfekt passform vad gäller visornas metrik. En av de intressantaste upptäckterna var melodin till Lucidors kändaste visa ”Skulle jag sörja då vore Jag tokot”, som enligt en gammal uppgift skulle sjungas på melodin ”Sorgen och glädjen”. Detta fyllde mig med skepsis, då den i mina öron klingar betydligt modernare. Det visade sig då, vid ett besök på Svenskt Visarkiv, att det handlade om ”Sorrig och Glaede de vandre tilhobe”, en psalm av Thomas Kingo. Melodin till denna psalm klingade helt annorlunda, tidstypisk och med frisk rytmik Ett annat melodifynd är en omtalad dikt ”Mälare Nymphers Chor”. Några av melodierna jag funnit kan Lucidor t.o.m ha använt.

Slutförande
Eftersom Lars Johanson tillbringade en längre del av sin barn- och ungdomstid (ca 1643-1660) i Kaseburg, Nordtyskland och på öarna Usedom och Wollin, samt vid universiteten i Greifswald och Leipzig, finns det anledning att misstänka att han här tagit till sig och använt sig av melodier som varit populära.Under sin tid i Uppsala och Stockholm har han haft kontakt med poeterna Samuel Columbus och Urban Hiärne, vilket också avspeglar sig i några melodifynd. Traditionen att skriva visor till kända melodier (s.k paroditeknik) omfattas också av dessa båda.
Jag har under den senare delen av mitt arbete koncentrerat efterforskningarna till de tyska psalm- och visböckerna. Vid ett besök i Landesbibliothek i Kiel fann jag en melodi, och mycket pekar på att några vissamlingar av Gabriel Voigtländer, hovmusiker hos Christian IV, samt organisten i Königsberg Heinrich Albert (som samarbetade med den kände poeten Simon Dach) skulle kunna ge ytterligare melodier till flera visor som ännu saknar melodier.

Ett manuskript till en visbok med de nämnda melodierna, tillsammans med de tre andliga visorna från GK föreligger nu i sin första form, arbetsnamnet till boken är ”Wärldslige och Andelige Wisor” av Lars Johanson, Lucidor den olycklige.

Många har givit mig ovärderlig hjälp vid mina efterforskningar. Jan-Olof Rudéns undersökningar ”Några nya melodier till stormaktstidens parodivisor”och Margareta Jersilds (Svenskt Visarkiv) ”Skillingtryck”har varit två viktiga böcker. Andra som bistått mig med sakkunnig hjälp är professor Bernt Olsson, Lund, professor Jan Ling, Göteborg, förste arkivarie vid Svenskt Visarkiv, Eva Danielsson, Stockholm, psalmforskare Anders Dillmar, Uppsala, överbiliotekarie Niels Krabbe, Det Kongelige Bibliotek, Köbenhavn, professor Dieter Lohmeier, Landesbibliothek, Kiel, musikbibliotekare Anders Edling, Carolina Rediviva, Uppsala samt, som tidigare nämnts, professor Stina Hansson, Göteborg, som också har haft vänligheten att både skriva en inledning och en korta biografi för en bokutgåva. Svenska Vitterhetssamfundet har ställt den vetenskapliga utgåvan av Lucidors verk till förfogande, både vad gäller texter, kommentardel och ordförklaringar.
Mitt samarbete med lutenisten Mikael Paulsson, specialist på barockmusik från framförallt franskt 1600-tal fortsätter nu via Olof von Dalin och Carl Michael Bellman.

De melodier jag funnit har Mikael och jag gemensamt sett över och harmoniserat, med små avvikelser från originalen. Vi har vinnlagt oss om att gå tillbaka till orginalmanuskripten så långt detta över huvud låtit sig göra, ofta gamla visböcker med tvåstämmiga sättningar i sopran- och basklav.

Min förhoppning är att Lucidors sånger efter 340 år nu åter skall sjungas.

Göteborg den 18 december 2003
Martin Bagge

...Tillbaka till FÖRESTÄLLNINGAR