Intervju med Martin Bagge
för Bokbandets hemsida

Hur kom det sig att du blev musiker?
Jag är uppvuxen i kommunala musikskolan, något jag är stolt över. Spelade violin i symfoniorkestern, fick själv pröva Bachs och Mozarts fiolkonserter. När visorna och kördirigerandet tog överhanden i 20-årsåldern slutade jag. Men..när min äldsta dotter började spela suzuki/viola tände det igen - jag köpte en viola själv, och detta spel går att höra på några spår på nya skivan. Ett annat svar är att det sjöngs och spelades mycket i mitt hem, min mamma sjöng till gitarr och spelade piano, min bror är musiklärare.

Du har tonsatt flera poeters texter (Hermodsson, Martinson, Lindqvist och Lorcas). Vad händer med dig när du läser deras dikter? Kan/vill du förklara den musikaliska processen vid dina tonsättningar?
Lyrik har varit mitt dagliga sällskap i över trettio år. Jag ser dessa texter inte som något utanförstående men som en självklar del i mitt liv och min vardag.

Du har också haft en visgrupp, Vindharpa, där ni tonsatte dikter av Karin Boye och Dan Andersson. Och ni framträdde på visfestivaler och spelade även in en skiva. Det verkar som om text och dikt har haft en central roll i ditt musikskapande?
Vindharpa bildades i början på 1980-talet, vi var fyra musiker med udda instrument i gränslandet visa/konstmusik/folkmusik. Vi gjorde i princip all musik själva. Två av oss brukade företa långa cykelturer genom landet, reselektyr var ofta Harry Martinson (det handlade väl lite om luffarromantik...). På det sättet blev hans böcker följeslagare igenom livet.
Jag började också samtidigt att dirigera och skriva för kör, på -80-talet var det Mölndals Vokalensemble. Vi gjorde program tillsammans med bl.a Alf Hambe, vars visor jag arrangerat i stor mängd, vi har också gjort två skivor ihop. Mitt intresse för Lorca väcktes när vi (MV)satte samman ett Lorcaprogram med gitarr, jag har sedermera gjort många olika Lorcaföreställningar, bl.a i samarbete med sångerskan Britt Ling. Radiokören liksom många andra körer har f.ö framfört mina Lorcatonsättningar.

Jag läste i häftet till Elisabets och din skiva, att du också arbetar som pedagog vid Hvitfeldtska Musikgymnasiet i Göteborg, hur är det att arbeta med ungdomar? Och i jämförelse med att arbeta tillsammans med vuxna? Har arbetet som pedagog inspirerat dig i ditt arbete som musiker och kompositör? När jag intervjuade poeten Bengt Berg som arbetat med diktarverkstäder för barn i olika årskurser, berättade han att han upplevde att han har lärt sig mycket av barnen. Kan du också känna så?
Jag har arbetat på Hvitfeldtska Musikgymnasiet sedan 1984 i större eller mindre omfattning, de senaste femton åren mindre. En av anledningarna är mitt starka körintresse, jag har nämligen inte möjlighet att ha en fast ensemble sedan jag började sjunga Bellman och annat på heltid 1993. Nu kan jag på dagtid behålla den kammarkör jag startade på linjen 1991, det är mycket stimulerande att få jobba med fyrstämmig till tolvstämmig musik, med allt ifrån Josquin Desprez till jazz, från Bach till Arvo Pärt med ett tjugotal sångare i åldern 17-19 år. Flera av dem har senare blivit mina vänner. Jag ser numera inte så stor skillnad i mitt arbete som musiker och mitt arbete som pedagog, det handlar om att göra bra musik med starkt uttryck, på högsta möjliga nivå.

Du är Bellman- och Olof von Dalin-tolkare, och har även gjort tolkningar av Lasse Lucidors visor. Vad är det hos dessa skalder/poeter från 1600- och 1700-talen som lockar och inspirerar dig? Varför har det blivit just dem?
Från Bellmans ungdomssånger (början av 1760-talet) har jag letat mig tillbaka via Dalin till Lucidor. Det finns en logik i detta, på 1600- och 1700-talen använde man ofta bekanta melodier för att skriva egna texter på, det kunde vara psalmer eller visor. Bellman har använt samma melodier som Dalin, medan Lucidors visor inte har melodierna bevarade. Här fick jag ägna mig åt musikarkelogi för att kunna rekonstruera sångerna, bl.a med psalmer ur gamla tyska och danska visböcker. Jag tycker poesin i dessa gamla visor är, trots sitt ibland svårare språk, underbart vackert och levande!

Jag tycker mycket om skivan … vid denna strand, vid detta hav, vid detta vatten. En fantastisk produktion, och jag har förstått att ni har uppträtt i kyrkor och även i andra sammanhang. Hur växte denna idé fram, och att det sedan också blev en cd-skiva?
Det började med att jag hade hand om en visfestival vid Åsunden i Västergötland. Där hade vi bestämt att vi skulle uppmärksamma en viktigt svensk visartist/upphovsman varje sommar. Jag lobbade hårt för Elisabet Hermodsson och det fjärde året kom hon. Det visade sig att vi hade många gemensamma konstupplevelser, och när hon hörde en CD med mina Harry Martinson-tonsättningar kombinerat med lyrikuppläsning bad hon mig att tonsätta hennes dikter (alltså inte visorna- dessa har hon ju gjort musik till själv). Jag känner hennes visor sedan lång tid tillbaka, men upptäckte nu också en stor lyriker. Det kändes inte självklart att skriva musik till detta först, men så fann jag en öppning i en dikt ”och medan jag håller andan”, och sedan föll sig det hela naturligt när sambanden mellan Sapfos grekiska och Fårös östersjöstränder framstod tydligt. Det hela blev till en berättelse.

Vad var det i Elisabets texter som gjorde att du valde de instrumenten som du använder dig av på skivan?
Det hela är faktiskt enklare än så. Från början hade jag tänkt att instrumentera för en ensemble som spelat in en Martinsonskiva som heter ”Till Isagel” (Phono Suecia) där bl.a flöjtisten Anders Hagberg och kontrabasisten Lars Danielsson medverkade. Ja, och så Johan Hedin, nyckelharpa och Tina Quartey från Groupa på slagverk. Men efterhand såg jag att min önskan att använda mig av ett basinstrument försvann, mycket till följd av Anders Hagbergs oerhört mångsidiga musikaliska begåvning, han rör sig i princip gränslöst mellan jazz, folkmusik och konstmusik. Han spelar dessutom ett udda instrument- basflöjt. Så vi blev bara två musiker- jag och Anders. Senare kom mezzosopranen Charlotte Hellekant med. Det har inneburit att ”..vid denna strand, vid detta hav, vid detta vatten” blivit till en CD som ligger modern konstmusik nära. Kanske lite oväntat eftersom både Elisabet och jag själv vanligtvis förknippas med visan.
Jag läste på din hemsida att du har fått flera stipendier genom åren, är det några priser/utmärkelser som du är mest stolt över?
Javisst, det finns några som man inte kan söka, man blir utsedd. Sådana är Sällskapet Gnistans pris, Stena A Olsson kulturpris samt Vasamuséets kulturpris för 1600-talskultur.

Jag läste också på hemsidan att du sedan 2001 är invald i Svenska Visakademien, vill du berätta lite om ditt arbete där?
Jag blev invald 2001 tillsammans med Monica Dominique, och har sedan 2003 varit starkt engagerad i styrelsearbetet. Sven-Bertil Taube var ordförande tills i våras, nu har jag eftertätt honom på den posten. Visakademien har bildats för att befrämja förnyelse och
nyskapande, vårda tradition samt stimulera dokumentation och utgivning inom den svenskspråkiga sångens och visan område. Det är Evert Taubes idé från början. Vi har gjort flera större seminarier, bl.a om släktskapet mellan romans och visa och en vecka kring den politiska visan. Då var legendariske Wolf Biermann med också.

Vill du berätta om dina framtidsplaner angående ditt musikskapande?
Jag håller på med nya Harry Martinson-tonsättningar, han är en ofantligt rik källa att ösa ur. Nästa år är det Dalinjubiléum, han fyller 300 år, då gör jag en föreställning med Ginestrakvartetten från Musik i Halland. Dessutom har jag börjat gräva i 1600-talet igen. Vi får se vad som kommer ut av detta..

Jag har frågat de poeter som jag har intervjuat hur det skulle låta om de recenserade sitt eget författarskap, och har fått alla möjliga fantastiska svar. Så nu ställer jag samma fråga till dig; Om du med några få ord skulle recensera ditt musikskapande, hur skulle det låta då?
Det överlåter jag åt andra.

www.bokbandet.se