Musikalisk tolkning av
Harry Martinssons dikter

På Babelsberg uppträdde i lördags Martin Bagge, Mats Edén och Johannes Lundberg med musikaliska tolkningar av Harry Martinssons poesi.

Harry Martinsson föddes år 1904 på den blekingska landsbygden. Fadern var alkoholist och modern försvann tidigt till USA. Harry växte upp i olika fosterfamiljer med skolan som enda fasta punkt.
Han kom att fortsätta resa runt även som ungdom då han tog tjänst som sjöman. Hans första dikter publicerades också i olika sjöfartsmagasin. Hans diktning skulle dock bli allt mer erkänd. Arbetet med rymdoperan Aniara från 1959 är idag hans kanske mest kända verk. Martinsson vantrivdes i det offentliga rummet och tog illa vid sig av dåliga recensioner. Kanske gjorde detta att han efter att han tilldelats Nobelpriset 1974 i mångt och mycket drog sig tillbaka. Martinsson begick självmord 1978.

När det gått lite drygt hundra år sedan Martinsson föddes turnerar Martin Bagge tillsammans med Mats Edén och Johannes Lundberg runt med musikaliska tolkningar av Harry Martinsson-dikter. Jag frågar Martin Bagge om inte Harry Martinsson är lite väl okänd för att vara en av de mer inflytelserika författarna, därtill nobelpristagare.
-Jo, det kan tyckas så. kanske beror detta på att Martinsson är svår att placera. Han rör sig över flera tematiker, är ingen utpräglad arbetar-författare på samma sätt som t.ex. Ivar-Lo Johansson. Fast han placerar sig högt i bibliotekens utlåningsstatistik och Harry Martinsson-sällskapet är mycket aktivt.

Själv har jag aldrig riktigt fångas av Harry Martinssons diktning. Trots att han tilldelades Nobelpriset just för sin skicklighet som ögonblicksdiktare har jag svårt att bringa ordning i hans dikter när jag läser dem. Här fyller tonsättningen i kvällens arrangemang verkligen en funktion. Samtidigt som det blir lättare att ta ut strofer ur Martinssons dikter när man hör dem tonsatta skapar musikerna en kontinuitet och ett tempo som ger en helhetsbild av dikterna.

Bagge, Edén och Lundberg är som ett stort välstämt instrument på scenen. Någon talar, en annan börjar spela, en låt växer fram och vid slutet blir ett instrument kvar. Sen läser kanske Bagge en dikt och det blir tyst ett tag. Sen sätter de igång igen. Perfekt.
På det sätt Harry Martinsson framträder i kväll, med sin civilisationskritik och nomadfilosofi är det svårt att tycka något annat än att han utgör en central del av vår litterära kanon

JONATHAN SELMANE, TIDNININGEN ÅNGERMANLAND
13 november 2005