Lucidor satt i musik

Vår eminente Bellman-sångare Martin Bagge har tidigare gjort ett lyckat försök att förse Olof von Dalins vistexter med samtida melodier. Nu har han lika ambitiöst satt Wärldslige & Andelige Wisor av Lars Johansson Lucidor den olycklige i musik "med melodier från hans egen tid" (Bo Ejeby förlag)..

Bagges metod är lika enkel som tilltalande — eftersom poeterna ofta använde sig av tidens populära melodier, letar han upp just sådana melodier och ser om de kan stämma med texternas versformer och spegla deras karaktärer. Finner han att musiken är så attraktiv att den trots vissa bristande överensstämmelser ändå kan anses vara lämplig till den aktuella texten, kan han på äkta Bellman-manér också göra vissa "anpassningar" av melodin, i detta fall i samarbete med lutenisten Mikael Paulsson. Den vackert utstyrda volymen innehåller 21 visor, 17 världsliga och 4 andliga, utskrivna med melodi- och basstämma och både generalbasnotation och ackordanalys, och dessutom utöver upplysande kommentarer ett par inledningskapitel om Lucidors liv och diktning av Stina Hansson.

Lucidor är ju en smått legendarisk 1600-talspoet med dikter som Skulle jag sörja då vore jag tokot, I män av höga sinnen och Varföre skall jag mig med sorger kvälja? och psalmtexter som Herre Gud, för dig jag klagar och O Evighet! Din längd mig fast förskräcker. Men han är lika mycket känd för sitt sorgliga levnadsöde med en långvarig process för sin förment smädande bröllopsdikt Giljarekval och sin plötsliga död i en värjduell på källaren Fimmelstången i Gamla Stan i Stockholm 1674.

Hans diktning är på en gång konstskicklig och fantasifull, och inte minst hans kärnfulla kärleks- och dryckesvisor har en klar appell också till vår tid. Bagge har bemödat sig om att finna melodier som Lucidor mycket väl kan ha använt och som direkt motsvarar hans budskap, och resultatet blir oftast övertygande. Något överraskande är möjligen att så många av melodierna även till de världsliga visorna är hämtade från psalmförlagor, men som Bagge mycket riktigt påpekar, var det just sådana melodier som var kända och de mest sjungna i samtiden.

Genom sin ofta modala hållning känns också melodierna både fräscha och tidstypiska. Det är bara någon gång man skulle önska något frejdigare tongångar, men detta kan säkerligen i allmänhet balanseras genom ett inkännande framförande som därtill med tanke på de långa dikterna måste vara rikt varierat. Välgörande är också, att melodiernas rytmiska egenheter tagits till vara med åtskilliga hemiolinslag (stora tretakter som består av två takter i 3/4-melodier), men borde då inte också kadenserna i Thomas Kingo-melodin till Skulle jag sörja behandlats så? Det finns alla skäl att vara tacksam mot Martin Bagge som på detta sätt återskänkt oss en alltför länge förbisedd visskatt!

Lennart Hedwall